Trådarna spände mellan himmel och jord, lodrätt och vågrätt, för att mötas i väven. En gång tillhörde detta hantverk guden Zeus och ägde därmed magiska krafter. Jag började fundera, hur såg de kläder ut, som kom direkt ur vävstolen? Manteln, schalen, doket, slöjan, förklädet men även vår tids klassiker? Det hela tygets nästan oskurna plagg var så laddade med symbolik och bar på så många metaforer att jag blev både fascinerad och nyfiken. Men även generad, hur hade jag under alla år som dräkthistoriker kunnat undgå att se dessa kläders mest självklara egenskap; nämligen deras eviga och absoluta förtydligande av tankens frihet! Väven och dess många veck berättade sin historia. Jag har lyssnat, skrivit men också för första gången på länge tecknat.