Att de kallades kanonkvinnor och krigshetsare bekymrade dem föga. De gjorde allt för att försvara det manssamhälle som rösträttskvinnorna ägnade sina liv åt att bekämpa. Med nationalistisk glöd gick de till attack mot de fredskvinnor som i historien brukar skildras som goda förebilder på grund av sin känsla för försoning. Det demokratiska genombrottet såg de som en katastrof som ruinerade det ideala samhälle där kungen styrde med hjälp av en begränsad elit. Hos dem var tron på ”den starke ledaren” orubblig, och när Hitler dök upp på scenen mottogs han av åtskilliga som den statsman av Guds nåde man länge saknat.
Sif Bokholm tecknar en förlorarnas historia med friherinnan och författaren Annie Åkerhielm (1869–1956) som central gestalt. Kvinnors kamp för politiskt medborgarskap var inte så enig som man kunnat tro, och den svenska nazistiska strömningen var inte fullt så mansdominerad som den ofta framställts.