Teckning är ett sätt att skapa rörelse och rum på en yta. Sättet att rytmiskt behandla linjen framkallar känsla av djup och volym, närmast som om den medvetne tecknaren skrapat fram motivet ur papperet. Befriat det från vithetens hinna. Väntande. Gränsen mellan linje och yta är inte given. Samma silvriga medvetenhet om tonskillnaderna, samma svällande rörelser över papperet. Teckning är en enkel metod, men den kräver liksom mycken musik erfarenhetens förfining. Att komma litet längre, pressa betydelsen ännu ett stycke, gå vidare.
Mattias Fagerholms »Den belägrade staden« är en bildsvit som kom till under en längre arbetsperiod, 1998–2004. Först blyertsteckningar från nedlagda industriområden och dagbrott kring staden Bitterfeld i östra Tyskland. Sedan, för något år sen, följde en serie med anknytning till detta tema av erosion och förfall.
Storskaliga fria fantasier med karaktär av drömsekvenser. Fagerholm tecknar sina syner i en magisk realistisk tradition, där det exakta förvandlas till dröm (som hos Folke Dahlberg). Övergivenhet. Precisionen lägger bilderna paradoxalt nog bortom en fokuserad punkt; vi förs hela tiden bortom – världen av byggen borde påminna oss om vår tid, tänkbara platser, men snarare leds tankarna av synen till något annat.
Bilderna är fyllda av associationer, möjliga skeenden. Berättelser? Utan början, slut och peripeti. Dörrar stängda. »Varje dikt«, skriver poeten Pia Tafdrup, »måste inkarnera sin egen hemlighet, sitt eget hemliga självmedvetande«.

Av Thomas Millroth ur boken