Under 1500-talet var frågor om stil och politik, om konst och identitet, knutna till varandra. Furstarna och adeln använde med benäget bistånd av konstnärerna konsten som ett maktmedel. Med den byggde de nätverk och manifesterade politiska nyordningar, med den uttryckte de både nationell och individuell identitet. I denna bok undersöks hur detta gick till i Vasarenässansens Sverige. En genomgående frågeställning är hur enskilda konstverk tolkats och förståtts av sin egen tid, över nationalromantikens historieskrivning och fram till i våra dagar.
Vasarenässansen behandlar bildkonsten i vidaste mening, med exempel från såväl måleri, grafik och skulptur som dräkter, smycken, böcker och manuskript – samt hela symbolmiljöer och iscensättningar. Författaren behandlar och nytolkar några av tidens mest kända konstverk, som porträtten av Gustav Vasa och hans söner, Vasakoret i Uppsala domkyrka och Vädersolstavlan i Stockholm.