Också stora män är människor. Vår bild av Zacharias Topelius rymmer sagofarbrorn, journalisten, författaren och professorn, upptagen av att vara med och skapa nationen Finland och dryfta dess historia.
Merete Mazzarellas essärroman rymmer betydligt mer än så – Zacharias Topelius lust att få gå omkring i gamla, invanda kläder, hans leda vid att svara på brev, liksom hans förtjusning i att Kuddnäshuset fått dubbla fönster. Och framför allt hans oro för dottern Toini – hon som förblivit ogift, hon som kanske liknar honom mest, hon som också provocerar honom mest.
Mazzarellas Topelius är Topelius, levnadshändelserna stämmer överens med uppslagsverkens, men Mazzarella är tillräckligt modig, kunnig och skicklig att förmå skildra en Topelius som inte är en samling historiska fakta utan en levande människa – full av krämpor, oro, och tvivel, men glädje också. Romanen beskriver en dag i Topelius liv, en dag lika lång som ett helt liv – i minnet lever allt det man en gång känt kvar: hon, finskan Greta, så upphetsande…
Topelius är huvudpersonen, eller är det ändå Toini? Kvinnosaksförkämpen som är traditionellt omhändertagande samtidigt som hon modigt går sin egen väg och talar mot försörjningsäktenskap och för kvinnovänskap.
”Ingen saknad, ingen sorg” är elegant och spirituell som en anglosaxisk biografi, man hör den store mannens röst, man hör den intimare än någonsin förr.