Carl Michael Bellman dog utfattig 1795. Drygt tre decennier senare hade man rest ett monument över honom – det första över en person utan religiös eller kunglig anknytning. Under hela 1800-talet var Bellman en levande diktare. Epistlar och sånger sjöngs i sällskapslivet och i studentkretsar. På teatern och i bildkonsten gestaltades den fredmanska världen. Poeter som Stagnelius och Snoilsky hyllade Bellman i sin diktning. Bellman blev till och med ett varumärke för både punsch och cigarrer. Enligt litteraturhistorieskrivningen var han bortglömd i tjugo år tills de unga romantikerna upptäckte hans genialitet. Men Bellman var aldrig glömd. Han levde i de manliga sällskapskretsarna i Stockholm. I denna slutna värld kunde den manliga drömmen om obegränsad tillgång på kärlek och rus uppfyllas med Bellmans hjälp.