Bernhard von Beskow (1796–1868) var i 34 år Svenska Akademiens ständige sekreterare och som sådan en av de lyckosammaste. I grund och botten var han en ämbetsmannanatur, men hans bildning var vittfamnande, hans konstnärliga intressen breda och hans litterära förmågor inte obetydliga.
Att Beskow var en driven berättare märks inte minst i skildringen av de omvälvande händelserna i Sverige 1808–09 – förlusten av Finland och statsvälvningen – som för oss är historia men som då ännu låg värkande i mannaminne. Han kan gång på gång falla tillbaka dels på muntliga uppgifter som han genom åren samlat på sig från olika inblandade, dels på egna barndomsminnen.
Resultatet blir bland annat ett antal effektfulla tablåer och rader av färgstarka och närmast epigrammatiskt förtätade personporträtt, framför allt av dramats tre huvudaktörer, Gustaf IV Adolf, Adlersparre och Adlercreutz. Men texten skall i första hand läsas som ett slags kollektivmemoar, där en rad olika personers minnesbilder jämkas samman i ett försök att göra det nära förflutna begripligt.