År 1990–91 drogs nya gränser i Europa. Inte bara kartan ritades om. Också historien har förändrats när 1900-talets avgörande händelser – andra världskriget, förintelsen och kommunistterrorn – tagits i bruk för att skapa ett nytt Europa. Det är visserligen en process som pågått under hela efterkrigstiden – i den tyska skuldbearbetningen, debatten om det totalitära samhället, det ökade intresset för förintelsen och diskussionen om modernitetens skuggsidor. Men den har påtagligt intensifierats efter 1990. Analysen av kontinuitet och förändring i denna europeiska bearbetning av historien, grundad i en teori om människors möten med det förflutna i historiekulturen, tar bland annat fasta på smärtsamma frågor om vem som är historiens förövare och offer och på uppgörelser kring erkännande och skuld.